Sedan 2011 har bloggen Hormoner & Hemorrojder gjort succé genom att skildra småbarnslivet på ett träffsäkert och humoristiskt sätt. Vardagshaverier, föräldrafiaskon och meltdowns - föräldraskapet all inclusive. Minstingens månadskrönika är även den fylld av oretuscherade reflektioner och igenkännande vardagshändelser ur (småbarns)livet.

10. Mer mys (och pannkakor) åt folket!

Hösten kom visst snabbt, va? Eller är det bara jag som inte riktigt hängde med när temperaturen droppade 15 grader någonstans över en natt? Jag insisterar fortfarande på att gå barbent, men gåshuden på låren försöker eventuellt säga mig att det snart (läs: nu) är läge att kapitulera inför höstmunderingen.

Men jag klagar inte. Faktum är att hösten kan placera sig som Årets Favoritårstid. Jag vet inte om det har något skolåren att göra med, då hösten alltid innebar klivet in i något nytt. Nya suddgummin som omsorgsfullt valdes ut, de otummade böckerna som slogs in i prassligt bokpapper och pennskrin som fylldes med korta linjaler och nyvässade blyertspennor. Och med det, en känsla av nystart och miljarder möjligheter.

Jag har nästan samma känsla nu när man kliver utomhus och luften är klar och sval. Maskineriet har rasslat igång och energinivåerna känns stabila. Kanske är det såhär vissa känner på vårkanten, då jag istället brottas med pollenattacker och svårbotlig trötthet?

Mörkret känns än så länge hanterbart, rentav mysigt. Några tända ljus på morgonen kan göra oväntat mycket för det bräckliga morgonhumöret. Lägg till lite lugn bakgrundsmusik och man kan stundtals tro att hemmamysets urfader Ernst himself bor hos oss och strosar runt barfota i skrynliga linnebyxor. Som om det inte vore nog råkar jag sitta på ytterligare ett trumfkort i form av en pappaledig partner som har kommit in i en otroligt uppskattad morgonvana: att steka pannkakor till frukost. Jag och kidsen är unisont meganöjda. Och mätta. (Dessvärre löser varken stearinljus eller denna regelbundna glutenfest övriga morgonkonflikter, men man får i alla fall medla och krishantera mätt och belåten i mysgult sken. Alltid nåt?)

Men det är också något medgivande med hösten. Det är okej att dra ner på takten på i alla fall vissa fronter. Att liksom inte hetsa runt och maximera soltimmar och carpe diem mest hela tiden. Varvtalet sjunker. Det är nästan som om kroppen ställer in sig på att hushålla med resurserna inför de mörka, kalla månaderna.

Jag vill till och med skriva att det ”ju är så mysigt att ta på sig en grovstickad tröja och krypa ner under en mjuk filt” MEN VEM HAR JAG BLIVIT undrar mitt solkyssta sommarjag?

Okej stäm mig, eller återkom med eventuella följdfrågor i mitten av januari. Men nu, i just detta nu känns det 100% angenämt med höstens intåg. Nej, när jag står med slask till fotknölarna, inställd lokaltrafik och en sol som aldrig kämpat sig över horisonten kanske jag inte vill kännas vid att jag skrivit dessa rader, men nu, i sann mindfulnessanda, känns hösten varmt välkommen.

 /Tessan från Hormoner & Hemorrojder