Sedan 2011 har bloggen Hormoner & Hemorrojder gjort succé genom att skildra småbarnslivet på ett träffsäkert och humoristiskt sätt. Vardagshaverier, föräldrafiaskon och meltdowns - föräldraskapet all inclusive. Minstingens månadskrönika är även den fylld av oretuscherade reflektioner och igenkännande vardagshändelser ur (småbarns)livet.

01. Vi rensar i röran! Typ.

Vi kan säga det med en gång: våra barn har inga pastellfärgade lekrum med matchande
vimplar och indiantält i ofärgat linne. Våra barn har rum som liksom knockats av ett
spöregn av plast i glada färger.

Därför vill jag rensa, röja och städa där inne i mina smågalningars rum då och då.
Åtminstone slänga ut allt som faktiskt är trasigt och som de inte leker med längre. Full
rimligt, kan man tycka, om man inte är tre respektive sex år. Barn är nämligen hoarders
av naturen och vill aldrig, verkligen aldrig, slänga ut eller ge bort ett endaste litet
hårstrå, så länge de ser ett värde i det.

Och våra barn ser affektionsvärden i till exempel påsklämmor, torkade blomblad,
tappade kroppsdelar till diverse actionfigurer, små snörbitar, buckliga gem, begagnade
sugrör och Happy Meal-leksaker.

Men stärkt av en dokumentär på Netflix om minimalism, den så kallade
Konmarimetoden samt några knep ur kloka bloggar om hur man rensar ut leksaker,
satte jag barnen framför en film medan jag tassade in i deras rum med en plastpåse, naiv
nog att tro att den skulle räcka. Snabbt som en inbrottstjuv rafsade jag ner sånt som jag
tyckte borde slängas, medan de var upptagna med filmen.

Udda strumpor, flagnade paljetter, en trasig nyckelring – ned i påsen. Och tusen andra
ting, i flera andra plastpåsar.

Påsarna gömde jag sedan under en hög med ytterkläder i hallen och fortsatte mitt
segertåg till min egen garderob. Nu skulle här rensas, utan pardon. Ut med alla
illasittande, trasiga, noppiga och hopplösa kläder efter Konmari devisen ”om den inte
ger dig sparks of joy, släng den”.

En stund senare hade jag mycket få sparks of joy kvar på galgarna men desto mer skön
lättnad över rensa ut-högen. Då hörde jag prassel och förtjusta tjut från hallen.

Ungarna hade såklart, som de spårhundar de är, hittat påsarna och börjat leka med allt
det trasiga. En dammig piprensare, en bruten tesked i plast och precis allting ur påsarna
hade räddats till livet där på hallmattan. Det var då jag insåg hur olika det kan vara, vad
som ger sparks of joy om man är tre år, sex år eller vuxen.

/Sofia från Hormoner & Hemorrojder